Inget roligt inlägg

Den 1:a juli fick jag och Ante veta att jag var gravid. Lite osäkra på om resultatet var sant, vi gjorde ett till test. Samma där. Jag har alltid svårt att hålla trevligheter hemliga så jag var rätt snabb med att berätta för vänner och familj, vi kände sån lycka (även om vi påminde oss själva om att inget är säkert förrän efter ultraljudet, om ens då!?)

I söndags var jag (v.14) och mamma i Stockholm och jag fick otroligt ont i magen. Vi fick avbryta vår shopping, något jag verkligen inte gör frivilligt när man har tillgång till betydligt fler butiker än hemma. Jag låg på en bänk med huvudet i mammas knä på centralen och inväntade en buss som kunde ta mig till flygplatsen. Det gjorde otroligt ont stundvis. Andas. På något konstigt sätt tog jag mig till bussen, och sedan till flyget.

När jag landade i Umeå var jag nästan övertygad om att något var fel med fostret. Tänkte bara på hur vanligt det är med missfall osv. Samtidigt hoppades jag innerligt att jag inte skulle tillhöra den gruppen. Väntan på akuten var flera timmar. Till sist fick vi komma in, efter undersökningen tittade läkaren på mig och sa bara... "Det här ser inte så bra ut, det lever inget foster här inne nu" Jag tror att de flesta förstår att jag inte orkade höra det, jag knäcktes totalt - trots att jag anade det innan och trots att vi aldrig varit säkra.

Timmar och timmar av sorg och massor av tårar, vi fick åka hem och vad som varit ett foster skulle troligtvis komma ut av sig själv inom kort. Men jag fick en till dag med smärtor, ännu värre denna gång, inga värktabletter hjälpte, så vi fick åka in akut igen - blev inlagd. Denna gång fick jag mediciner för att snabba på den naturliga processen lite, morfin och andra smärtstillande medel så att jag faktiskt till slut kunde somna. Men inget kom ut.

Igårkväll, efter att ha fått en dos till av medicinering utan resultat samt mer smärtstillande, beslutade sig läkarna för att göra en s.k. skrapning. Det skulle innebära att jag sövs och de tar ut vad som finns kvar kirurgiskt. Självklart var jag nervös för detta också det är ju aldrig kul att behöva sövas. Men det gick väldigt snabbt och snart var jag tillbaka till mitt rum på sjukan, Ante kom tillbaka och vi fick åka hem strax efteråt.

Idag är det otroligt skönt att slippa smärtan jag haft de senaste dagarna, men känslorna går verkligen upp och ner. Dels p.g.a. hormoner antar jag men också eftersom man försöker hitta tillbaka till "det vanliga" samtidigt som man ibland blir påmind om vad som hänt.

Vi försöker bara tänka framåt och göra det bästa vi kan just nu. Tack för världens bästa familj och vänner.